En datter

Igår fant min søster en gammel gave hun fikk av pappa en gang for lenge siden. Et fint dikt, satt i ramme. Et dikt om "en datter". Når jeg så det diktet husket jeg godt at et slikt har jeg også fått. Men jeg har ikke spart på det. Jeg som sparar på alt mulig av rot, har ikke spart denne gaven. Det sier noe om hvor mye sinne, skuffelse og sorg det har vært i mitt forhold med pappa. I mange mange år.

Hvor mange ganger jeg har sett pappa full kan jeg inte begynne å estimere en gang. Det er så mange, over så mange år, at det ikke er mulig. Pappa var alltid full, fra fredag til søndag. På mandagen var han trett men gikk på jobben. Når han kom hjem fra jobb mandags ettermiddag var alltid stemningen i huset rar, litt sur og trett. Tirsdagen begynte det å normalisere seg litt og onsdagen var oftest grei. Torsdagen hadde jeg vondt i magen igjen fordi vi nærmet oss helg enda en gang. Jeg har hatt vondt i magen hele livet, det var slik jeg var når jeg var liten, jeg hadde alltid vondt i magen. Ingen forstod hvorfor. 

Diktet pappa ga min søster og meg er et vakkert dikt. Jeg vet ikke hvem som har skrevet det, men slik lyder det: 

En dotter

Ett barn är ett mirakel

Väl värt att vänta på.

Det största och det bästa 

En mor och far kan få.

En dotter kan förtjusa 

Från början med sin charm.

Och gärna blir hon buren 

Av någon villig arm.

Men snart hon börjar tröttna

På att bara vara rar.

Och livet har så mycket 

Som lockar och som drar.

Den tiden går så fort

Från liten tjej till stor.

Dock är hon alltid älskad

Långt mer än hon tror. 

Vackra ord, och idag tror jag verkligen på att pappa menade dem allihop när han gav oss dem. Men då förstod jag det inte. Det var alldeles för många och färska sår i min själ- jag hade inte plats till detta. Det fanns inte rum för att ta in det han ville säga. Var det ett försök på försoning? Ett slags "jag är ledsen för allt"- gest? Det är svårt att veta, och jag kan ju inte fråga honom heller, bara gissa. 

Når pappa gikk bort i 2010 hadde jeg ikke snakket men han på over seks år. På mange måter døde han for meg for lenge lenge siden, og når jeg tok valget om å si opp kontakten med han døde han litt til. Men når han trakk siste åndedrett døde han på ordentlig, og da var ikke jeg der. Jeg fikk ikke vite det før litt etterpå og da husker jeg at jeg sto på universitetet, på vei til kollokviegruppe, med kaffe i hånden, høygravid med Linus, midt i eksamensperioden på masterutdanningen.

"Pappa dog igår, kan du ringa" kom det fra min søster. Hva gjør man da? Han hadde vært død for meg, for oss, lenge. Nå var han skikkelig død. Det var merkelig, trist, et slags antiklimaks på et vis. Så mange ganger når jeg var liten ønsket jeg at pappa skulle dø. En gang sto jeg ved siden av sengen hans med en kniv i hånden og lurte på hvordan det ville være å drepe han. Å ønske at faren din burde dø, gjør noe med deg som barn. Følelsene når han døde på ordentlig var sammensatte.

Alle disse tankene raste gjennom hodet mitt den novemberdagen da jeg fikk vite han var død. Igår kom masse minner tilbake- men nå er de finere, ikke så vonde lenger. Pappa var syk og han var en idiot mange ganger. Han var slem og han gjorde meg veldig vondt over mange år. Alt det han kalt meg og gjort fortjener ikke å skrives ned, det gjør ikke godt. Det er så viktig å gå videre, og slippe tak i det vonde. Prøve å huske litt av det gode også. For i sitt misbruk var han en snill mann og en snill pappa. Han fikk det bare ikke til. 

Jeg vet idag at han elsket meg, og at han ikke ville gjøre meg ille. Det gjør meg vondt at han døde uten at vi fikk ta farvel, men samtidig så tenker jeg at en gang, et sted, møtes vi igjen. I all bearbeiding av det som var er mye kommet opp og har sett dagslys, slikt må nok til for at man skal komme videre. 

Det ble på et tidspunkt sagt at "du har lukket din pappa ute av hjertet ditt så lenge, det går ikke lenger. Han er en del av deg uansett, og du må gi han plass hos deg igjen". Og det har jeg gjort. En måte å gjøre det på var ved å finne frem et bilde av han jeg liker, og se på det inimellom og la tankene flyge. Jeg fant er bilde av en ung, flott man med livet foran seg. Før han ble pappa til meg og min søster. Et bilde jeg har blitt veldig glad i. Her er det.

Ha en nydelig lørdag og vær redd om deg selv og dem rundt deg!