Lillstrumpan och Syster Yster

Jag har en syster som heter Lillstrumpan. En vacker, snäll och varm lillasyster. En person som jag har blivit mer och mer glad i ju äldre jag blivit. Som barn tyckte jag hon var en förfärligt plågsam varelse, och hon gick mig totalt på nerverna. Jag körde med henne ända tills hon blev starkare än mig och plötsligt var den som vann slagsmålen. Ända sen hon var 10 och jag 13 har hon varit mig överlägsen i fysisk styrka. 

Men hon har ändå alltid varit min lillasyster, som jag har känt ett ansvar för, som jag önskat att jag kunnat skydda, ta hand om, skona. Hon kallar mig för Syster Yster. När jag läser mina gamla dagböcker från långa, ganska olyckliga ungdomsår så är inte alltid min syster så mycket omtalad där. Hon är som en kuliss, en statist. Hon är där, men ändå inte. Men ibland står det att hon ska "sova över" på mitt rum, som låg i andra änden av huset. Det var lite lugnare där. Eller, det var det inte alltid, för mitt rum låg vägg i vägg med garaget, och det var där pappa hade sitt spritförråd och det var där han satt med sina alkisvänner i helgerna. Men ändå, mitt rum var lite längre bort från mammas och pappas bråkande, från hans snubblande, från snarkningen och från lukten. 

Vi hade roliga stunder ihop, men vi bråkade oxå. Som syskon ska. Men det var ett djup mellan oss, som hängde ihop med hur det var hemma hos oss. Vi hällde ut sprit tillsammans. Vi skyddade varann när pappa var arg. Vi skrek på mamma samtidigt. Men jag kan inte komma ihåg att vi grät tillsammans. Jag tror vi gjorde det var för sig, eller en och en, så att den andra kunde trösta.

Min syster och jag känner varandra ut och in. Vi vet hur vi ska reta gallfeber på varandra men vi vet oxå vad som värmer och vad som gör glad. Vi säger inte alltid lika mycket till varann, men det behövs inte. Vi vet var vi har varandra ändå. Det var en del år vi knappt pratade, träffades, delade liv. Ingen av oss orkade, ville, kunde. Jag hade mitt, hon hade sitt. Olika liv på många sätt. Men ändå ganska lika, det ser jag nu, när jag tittar tillbaka. 

Bägge flydde, sprang och såg sig inte tillbaka på många år. Vi orkade inte förhålla oss till alltihop, så när vi blev gamla nog stack vi. Ingen av oss såg det som ett alternativ att stanna kvar. Jag kommer ihåg att en av mina största farhågor var att pappa skulle supa ner sig så massa att han hamnade på en alkisbänk i stan, jag är säker på att min syster har fasat för det samma. Om det skulle bli så att han hamnade på en bänk i stan tänkte jag bara att då skulle inte jag bo i den stan. Det har varit många fasor genom åren, och vi har delat dem allihop. Nästan.

Jag flyttade ett par år innan henne. Jag lämnade henne kvar i ett skilsmässokaos och i hennes värsta tonårsperiod. Jag var tvungen, men jag tror inte hon förstod det den gången. Jag är säker på att hon gör det idag, och jag är säker på att hon hade gjort likadant själv. I alla våra år i barn- och ungdomsår hade vi olika strategier för att hantera hur vi hade det hemma. Jag förälskade mig hela tiden, letade bekräftelse i alla runt mig. Tiggde och bad om att bli älskad. Lätt byte, men oxå en ganska skicklig jägare. Min syster blev stenhård, hon cyklade mil efter mil till kompisar, var aldrig hemma. Åkte på sommarkolonier i veckovis utan att känna en själ. Jag låg och skrev dagböcker och begravde mig i tankar, hon spelade fotboll och var starkare än killarna. Men till slut flyttade vi bägge två, och kom aldrig tillbaka. Inte med våra hjärtan. Inte förrän långt senare.

Jag var inte tillbaka med hela min själ förrän för några år sen. Jag tror det samma gäller för min lillasyster. Alla minnen, intryck, lukter, ljud. Allt som hände, allt som var. Det var mycket att bearbeta, mycket att lägga bak. Vetskapen om att vi är två, att vi alltid ska vara två om allt är varm, trygg och viktig. Hon vet, jag vet. Hon minns, jag minns. Hon älskar, jag älskar. Det är det viktigaste i alltihop. Nu älskar vi att vara hemma. "Hemma-hemma". Rötter, släkt, nostalgi. Lukten av skogen, ljudet av småländska. 

Vi är två helt olika individer som har samma minnen och samma upplevelser, men vi står i våra liv idag och kan se varandra leva och vara, oberoende och starka. Och vi vet bägge två att det som var inte längre är. Älska din familj, och visa det. ❤️

För dig som inte vet, Lillstrumpa och Syster Yster är ett gammalt barnprogram från SVT, utvecklat av Staffan Westerberg.